Leif o Johan

Hem

Projekt:


Fyra teoretiska happenings
Serie om fyra performance som uppfördes på olika platser mellan Järntorget och Slottskogen i Göteborg.
Fyra teoretiska happenings (html) (pdf)

Ett med naturen. Pusterviksteatern. Göteborg, 1996
Kategorierna. Pusterviksteatern. Göteborg, 1996
Representationen. Olof Palmes Plats. Göteborg, 1997
Den fjärde dimensionen. Järntorget-Linnegatan-Slottskogen. Göteborg, 1998

Ett med naturen

Till det första performancet läste konstnärerna Göran Printz-Påhlssons essä "När jag var prins av Arkadien", grekiska naturfilosofer och Platon.

Ett av de första gemensamma intressen Leif Skoog och Johan Suneson uptäckte under studietiden var intresset för naturen och en vilja att bli en del av den.

Leif Skoog hade när han rastade grannens hund experimenterat med att underordna sig hundens naturlighet genom att låta hunde styra åt vilket åll de skulle gå.

Johan Suneson hade som barn sökt sig till mittpunkten av en liten skog, inringad av bostadsområden och asfalterade cykelvägar.

Kanske erfarenheter från uppväxtmiljön i förorter också legat till grund för att de uppehåller sig vid låtsad natur eller mesig natur, så t ex fåren får stå för "det vilda" och parken för "skogen".

Detta kombinerat med intresse för människor som levt som djur, på djurens villkor och dess implicerade frågeställningar om autenticitet, ursprung, hängivenhet o a utgjorde en utgångspunkt för det fortsatta studiearbetet.

I sina studier av grekiska naturfilosofer hade Leif Skoog och Johan Suneson stött på en definition avvad som är besjälat, "Det som rör sig av inre kraft", kombinerat med det då dagsaktuella ämnet kloning/Dolly gav idén att konstruera ett jättefår.

Vi valde att utföra performancet i form av en opera
Operan hade fem akter:
1 Ingenting händer
2 Fårbygget
3 Historien om fåren (närmandet)
4 De besatta fåren
5 Avskedet
Librettot byggde på melodierna "Köp varm korv" och ur Askungen: "se jag sitter så ensam vid spisen"

Handlingen:
Två människor är trötta på kulturen och vill bli får. De försöker först vara somfår sedan försöker de lära fåren olika saker: komma till ro, gå längs en rak linje, sitta på toaletten.

Vi lånade får från Slottskogens barndjurpark, gjorde fond, sydde fårdräkter, konstruerade et jättefår. Vi fick en hage på köpet från slottskogen. Golvet i hagen täcktes med halm och sågspån. Vi bad Johan Malmström att spela cello.

Ett med naturen

I det andra performancet utgick konstnärerna från Gränsdragningar i tänkande och i samhället. De läste Gunnar Olssons text "Ögat och pekfingret", publicerad i Kunskapens trädgårdar, Atlantis 1988.

Varje performance placerade konstnärerna på en livscykel. Tonåren fick ge karaktär åt Kategorierna. Tonåren sedd som en tid av gränsdragningar: Inne/ute, rätt/fel, onda/goda, snygga/fula o s v. De ville också ge performancet en tonårsaktig hetta och upprördhet över sakernas tillstånd.

Konstnärerna arbetade med det två dimensionella. I det ortodoxa kyrkorummet är ikonostasen en avgränsning mellan församlingens rum och den andliga världen i det innersta rummet. Denna indelning stod som modell för de rumsliga avdelningarna på teatern. De placerade publiken på scengolvet vid en stiliserad vardagsrumsinteriör; soffa, lampa, soffbord, chipspåse. Framför gradängen stod en stor skärm, tänkt som videoikonostas. Bakom skärmen hade de byggt ett litet samhälle av kartonger. Kartongerna var bemålade med diverse miljötecken; kran med krok, skylt med pil, tegelstensvägg, skorsten.

Händelsen började med att konstnärerna stod en meter framför ikonostasen iförda sandwich-skyltar med påmålade nakna kroppar i en slapp Jasper Johns/Beuys-stil . På huvudet hade de pappmössor bemålade i Stenmarksmössans mönster.

De två konstnärerna sjöng en blues i växelsång: "Morsan har inga pengar, farsan är alldeles black/Jag vet inte vad jag ska göra hela mitt liv går ju back." och "Slumpen skördar, alla jävla nördar/ av nå'n anledning åker du dit på all jävla skit." var några rader. Därefter gick de baklänges in i två fyrkantiga hålrum i ikonostasens yta och lät kroppsskyltarna
bli hängande i ytplanet. I samma ögonblick började en video projiceras på skärmen.

Videon som projicerades visade konstnärerna involverade i en serie händelser i "kartongsamhället" bakom skärmen. Händelserna var en improviserad pjäs om samhället, med besök på socialkontor, skottdrama, terapi, parbildning, övergrepp, IKEA-besök, fängelse o s v.
Samtidigt som videon visades utförde konstnärerna andra liknande handlingar i en ny improviserad pjäs, som publiken inte kunde se eftersom skärmen skymde spelplatsen.

Genm en förskjutning mellan den inspelade filmen och pjäsen som man inte kunde se, och som pågick i nuet, ville konstnärerna synliggöra ett glapp mellan bild och verklighet.

Projektet genomfördes med stöd från Konstnärsnämnden, Sveriges Bilkonstnärsfond
Konstnärsnämnden