Leif o Johan

Hem

Texter:
| Egna | Andras |


Om metod

Kanske är det mycket sagt att en metod ligger till grund för ett projekt som detta. I själva verket kännetecknas Gläntan av sin brist på metodologiska företräden: Det är illa avgränsat, om ens avgränsat alls. Det saknar klarhet. Det finns inte någon linje, inte någon vettig argumentation eller point of view. Det finns inte heller några utsikter att nå fram till ett resultat. Inga utsikter till en avslutande sammanfattning, eller ens ett avslut.

Resonemang om nationell identitet följs av funderingar kring Djungelboken. Referenser till Thoreau blandas med referenser till Hitchcock och Looney Tunes. Det finns referenser till Rodhe och Duchamp och förvirrade minnen av svenska politiska skandaler. Det blir en lång rad av ämnen och intressesfärer som följer på varandra i en vindlande tankekedja. Ett vindlande, eller irrande som det heter i projektets undertitel, där det ena läggs till det andra utan påtagligt sammanhang. Projektets undertitel är för övrigt lånad från C.J.L Almqvists Törnrosens bok, eller som den fullständiga titeln lyder:

FRIA FANTASIER
HVILKA, BETRAKTADE SA SOM ETT HELT,
AF
HERR HUGO LÖWENSTJERNA
STUNDOM KALLADES
Törnrosens Bok,
STUNDOM
En irrande Hind.

Denna samling berättelser, essäer, romaner och fugor, publicerade mellan 1832-1851, syftade till att skapa en poetisk världshistoria sedd genom den egna personlighetens temperament. Resultatet blev en labyrint där läsaren kan gå vilse, samtidigt vittnar skillnaden mellan duodesupplagan och imperialoktavupplagan "om hans tveksamhet, hans beredskap att ändra sina avsikter av skäl som var taktiska, estetiska eller praktiska." (Johan Svedjedal). Det var också Montaignes metod, att aldrig betrakta en text som avslutad. Han lade till formuleringar i sina essäer som sedan införlivades i nya upplagor. Det skamlösa målet för Montaigne var att ha sig själv som ämnet för denna bok, sedan skriver han om allt mellan himmel och jord. Vi letar, i detta projekt, efter den mytograferade erfarenheten, de individuella och kollektiva myter som försett oss med en viss grad av självigenkänning och karaktär, eller som Milton låter Adam ställa frågan i Paradise Lost, här i Frans G Bengtssons översättning:

...I kullar, dalar, floder, skogar, slätter,
I varelser som ströven här, förtäljen,
om I det sett, hur kom jag hit? Varfrån?

Kort sagt vi döljer ett skamlöst självömkande bakom en additiv, essäistisk metod. För att tala med Montaigne, igen: "Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså, farväl!"

Leif Skoog och Johan Suneson

Tillbaka