Leif o Johan

Hem

Texter:
| Egna | Andras |


Framtiden är oviss och hotande - och ändå så rolig

Gläntan
Leif Skoog och Johan Suneson
Stenasalen t o m 26/11

Konst Gläntan Leif Skoog & Johan Suneson Stenasalen t o m 26/11 På Stenasalen använder konstnärerna Leif Skoog och Johan Suneson grepp som för tankarna till skoltidens experimenterande. Mitt i rummet står en jättespjälsäng i betong. Längs väggarna hänger tyg, film visas i en öppning, nya rum framträder och människor, dockor, streckfigurer, stretar vidare i livets vardagslabyrint. Ett irrande i tiden, kanske mest bakåt. Framtiden är oviss och hotande. Och ändå är det så ... roligt. Utställningen heter Gläntan. Konstnärerna Leif Skoog och Johan Suneson är liksom jag födda på 1960-talet. Våra liv sammanfaller med folkhemmets sönderfall. Man kan bli postmodernist och få ett splittrat subjekt för mindre. Leif Skoog och Johan Suneson har använt sig av grepp som liknar skoltidens kletande med pappersremsor runt ballonger som blev jättehuvuden. Små pojkar och flickor sydde grymt fula applikationer. Man skulle internalisera djup teoretisk insikt och bli goda samhällsmedborgare genom grupparbete, mängdlära och konstnärligt skapande. Ridån som löper runt rummet är slarvigt gjord - medvetet förstås, för att få fram den eftersträvansvärda autenticiteten. Motiven är enligt katalogtexten inspirerade av Lennart Rodhes teckningar Kyrkogården från 1945. Det är riktigt roligt. …den-döden-tematiken fanns mitt i den abstrakta modernismen och den går igen i filmen där en allvarlig man umgås med en tecknad figur, med konsten. Rodhe och de andra "farsorna" (en och annan kvinna), konkretisterna, konstnärsingenjörerna, målade fläckiga självporträtt där bakgrunden, staden och samhället rent fysiskt integrerades med ansiktet och konstnärens yrkesidentitet. De inspirerades av textila uttryck, de ville arbeta med offentlig konst för folket, de var övertygade om konstens sociala potential och om vad som var rätt sorts konst. I Stenasalen imploderar traditionen och jag står där och grubblar över varför jag lär mina barn att klippa, klistra, tejpa, filma. Som om det ändå finns något meningsfullt med konstens gläntor.

Astrid von Rosen

Tillbaka